V Rekommendationer om fysisk aktivitet
Adekvat fysisk aktivitet bidrar till att minska risken för livsstilsrelaterade sjukdomar såsom hjärt-kärlsjukdom, osteoporos och vissa typer av cancer. Daglig fysisk aktivitet rekommenderas därför som en del av en hälsosam livsstil tillsammans med en välbalanserad kost.
Barn och ungdomar
Minst 60 minuters fysisk aktivitet per dag rekommenderas. Aktiviteterna kan sannolikt delas upp i kortare intervaller under dagen. Aktiviteterna bör vara så varierande som möjligt för att ge optimala möjligheter att utveckla alla former av fysisk förmåga inklusive hjärt-lungkapacitet, muskelstyrka, flexibilitet, snabbhet, rörlighet, reaktionsförmåga och koordination.
Vuxna
Utöver vanlig daglig rörelse rekommenderas vuxna minst 30 minuters fysisk aktivitet per dag med måttlig och/eller hög intensitet (motsvarande 630 kJ/dag). Aktiviteterna kan sannolikt delas upp i kortare intervaller under dagen, t.ex. i intervaller om 10 minuter. Ytterligare fysisk aktivitet ger ytterligare fördelar och omkring 60 minuter per dag med måttlig och/eller hög intensitet kan behövas för att förebygga viktökning.
Uppdaterad: 2005-10-13 Upplysningar: Nutritionsenheten , Livsmedelsverket
Uppsala,
XII Rekommendationer på vetenskaplig grund
Utöver de basala behoven för att upprätthålla normala kroppsdepåer och funktioner baseras även NNR på samband mellan näringsintag och kostsammansättning och risken att utveckla olika sjukdomar och åkommor. Det rör sig primärt då om energigivande näringsämnen, dvs. fett, fettsyror, kolhydrater och alkohol, men även på andra komponenter som kostfibrer, natrium, kalium och vissa vitaminer. Det rör sig här främst om interventionsstudier med definierade koster, prospektiva kohortstudier, och fall-kontrollstudier. Populationsstudier där kosten relateras till en markör eller åkomma har också beaktats. Exempel på riskmarkörer är serumlipider, insulinkänslighet, blodtryck och bentäthet. ---
Rekommendationerna om fysisk aktivitet baseras på samma typ av evidens. ---
Riktlinjerna för måltidsordning baseras dels på interventionsstudier där man mätt effekter av måltidsfrekvens och sammansättning på bl.a. blodfettnivåer, glukosomsättning, insulinnivåer och kognitiva funktioner. Det rör sig dock som regel om korttidsstudier. Observationsstudier inom området är ibland svårtolkade på grund av brister och olikheter i klassificering av måltider. Vidare har måltidstraditioner beaktats, t.ex. att huvudmåltider som lunch och middag ofta består av varm mat och bidrar med en större andel av dagens energi- och näringsintag än t.ex. frukost.
En rad kontrollerade interventionsstudier har visat att en kost i linje med NNR, dvs. omkring 30 E% fett och 10 E% mättade fettsyror, rik på kostfibrer, adekvat mängd n-3 fettsyror, riklig konsumtion av frukt och grönsaker, fullkornsprodukter samt regelbunden konsumtion av fisk, enbart eller i kombination med regelbunden fysisk aktivitet, kan minska risken för och/eller har gynnsamma effekter på en rad riskfaktorer för diabetes och hjärt-kärlsjukdom inklusive blodfetter, blodtryck och insulinresistens (2-7). Epidemiologiska studier stöder i många fall dessa samband och pekar på att en sådan kost dessutom sannolikt kan minska risken för vissa cancerformer (8, 9).
Rekommendationerna i NNR 2005 uppvisar många likheter med nya internationella och nationella rekommendationer, bl.a. från WHO (10), USA (11) och Europa (12). I samtliga rekommendationer ingår t.ex. en begränsning av den totala fettmängden och en begränsning av intaget av mättade fettsyror och transfettsyror. Vidare ges rekommendationer om adekvat fysisk aktivitet.
Uppdaterad: 2005-10-17 Upplysningar: Nutritionsenheten Livsmedelsverket Uppsala
XIII Praktisk användning av SNR
SNR är primärt avsedd för planering av koster för grupper av friska personer med en specificerad grad av fysisk aktivitet. De näringsmässiga principer och råd om kost och fysisk aktivitet som rekommendationerna innebär är dock lämpliga som en del av behandlingen av flera vanliga sjukdomar och riskfaktorer som förhöjda blodfettnivåer och hjärt-kärlsjukdom (13, 14), högt blodtryck (15), diabetes (16) och osteoporos (17). När det gäller energiintag representerar referensvärdena i SNR det genomsnittliga energibehovet hos grupper av personer med normalvikt. SNR är därmed inte primärt avsedda för bantning. Referensvärdena kan inte användas för enskilda individer utan energibehovet måste uppskattas för varje individ i relation till ålder, kön, kroppsvikt, kroppssammansättning och fysisk aktivitet. En rad ”modedieter” har lanserats, primärt för bantning, med löften om snabb och uthållig viktreduktion. Kontrollerade studier ger inget belägg för att dessa skulle vara mer effektiva än en energireducerad kost baserad på officiella rekommendationer och de långsiktiga riskerna är ofullständigt studerade (18).
SNR är vidare utgångspunkten för olika livsmedelsbaserade kostråd och riktlinjer. Exempel är Livsmedelsverkets ”SNÖ”-råd (19), kost- och motionsrekommendationerna (20) och riktlinjer för skolluncher (21). Näringsrekommendationerna beaktas allt oftare i livsmedels- och folkhälsopolitiken. Goda och säkra matvanor samt ökad fysisk aktivitet är två målområden i den nya folkhälsopolitiken som antogs 2003 och rekommendationerna är en viktig utgångspunkt för underlaget till den nationella handlingsplanen för goda matvanor och ökad fysisk aktivitet som utarbetades av Livsmedelsverket och Statens folkhälsoinstitut 2004-2005.
Värdering av näringsintag
De olika referensvärdena för näringsintaget kan användas för att bedöma intaget från kosten. För vitaminer och mineralämnen har man vanligen varit mest intresserad av att bedöma om intaget är tillräckligt. Här bör man i första hand utgå från genomsnittsbehovet, AR (tabell 6). Ökad användning av kosttillskott och berikning gör att man även bör uppmärksamma risken för höga intag och här kan de övre gränserna för intag (UL) användas som referensvärden för vuxna (tabell 7). För energigivande näringsämnen är den primära frågeställningen inte om intaget är tillräckligt utan balansen mellan de aktuella ämnena i kosten. Här kan man utgå från de intervall som anges.
Innan man värderar intaget med hjälp av referensvärdena i tabell 6 och 7 är det nödvändigt att kontrollera i vad mån kostdata är lämpliga för detta ändamål. De viktigaste frågeställningar som bör klargöras framgår av tabell 8.
På grund av oundvikliga felkällor i kostundersökningsmetodik och livsmedelsdatabaser bör energi- och näringsintag beräknade från kostdata snarare betraktas som skattningar än som absoluta värden. Vanliga kostundersökningsmetoder är registrering av intaget under en vecka eller 24-timmars kostintervju (som avser konsumtionen under det föregående dygnet), eller kosthistorisk intervju (som täcker konsumtion över en längre period). Tillförlitligheten i olika kostundersökningar är starkt relaterad till individens förmåga att redovisa och specificera vilka livsmedel han/hon ätit och i vilka mängder. Beroende på kvaliteten i insamlade konsumtionsdata kan olika grad av felskattningar av energi- och näringsintaget uppkomma.
Vid beräkning av näringsintaget från kostdata finns således en rad potentiella felkällor. Intaget av näringsämnen beräknas som regel med användning av ett näringsberäkningsprogram kopplad till en specifik version av en livsmedelsdatabas. Uppgifter om energi och näringsämnen baseras i en sådan databas på skattade medelvärden från kemiska analyser av livsmedel insamlade/inköpta vid olika årstider och från olika geografiska områden. Näringsinnehållet i maträtter beräknas oftast med hjälp av standardrecept från kokböcker och i den mån maträtter har analyserats, har tillagningen oftast också baserats på standardrecept. När näringsinnehållet endast beräknats, har man uppskattat vissa näringsförluster vid beredning och tillagning. Uppgifterna överensstämmer därför aldrig exakt med sammansättningen av de livsmedel som individerna ätit.
Det är därför viktigt att så långt som möjligt försöka validera insamlade kostdata, t.ex. genom en värdering av registrerat energiintag i förhållande till uppskattat energibehov eller genom objektiva mått på intag som exempelvis innehållet av kväve och natrium i urin. Mer kvalitativa mått kan vara biokemiska markörer som serumnivåer, enzymaktiviteter, fettsyrasammansättning i blodlipider eller fettväv. Det är speciellt viktigt att fastställa om det totala energiintaget är rimligt då en underskattning av detta intag också kommer att betyda en underskattning av intaget av näringsämnen (tabell 8). Registrering av längd och kroppsvikt samt helst också en värdering av fysisk aktivitet är därför minimikrav i kostundersökningar. Intaget av vissa näringsämnen, exempelvis natrium och jod, kan vara särskilt svåra att uppskatta med kostundersökningar, och här kan t.ex. analys av dygnsuriner ge mer tillförlitliga resultat.
Trots flera möjliga felkällor kan kostundersökningar som regel ge en rimlig skattning av kostens kvalitativa sammansättning och intaget av olika näringsämnen hos en grupp av individer. Däremot krävs omfattande och specifika metoder för att mer noggrant försöka skatta en individs faktiska intag. För att säkert kunna uttala sig om intaget för en viss individ är adekvat eller ej krävs antropometriska, kliniskt-kemiska och olika biokemiska mätningar, oavsett vad kostdata ger vid handen.
Vitaminer och mineralämnen
Vid värdering av om intaget av ett visst näringsämne är tillräckligt i en grupp individer bör man i första hand använda genomsnittsbehovet (AR) som måttstock. En sådan jämförelse kan ge information om vilka näringsämnen för vilka intaget generellt är tillräckligt och för vilka intaget är mer marginellt och därigenom behöver utredas ytterligare, dels i befolkningen som helhet eller i en viss grupp. Det rekommenderade intaget (RI) och minsta intag (LI) kan användas som kompletterande referensvärden.
En värdering av intaget baseras på den statistiska sannolikheten för att intaget är tillräckligt eller inte. Om genomsnittsintaget i en grupp är lika stort som genomsnittsbehovet är risken att intaget är otillräckligt för 50 procent av individerna och sannolikheten för en viss individ är också 50 procent. Om intaget är 2 standardavvikelser under AR är risken för ett otillräckligt intag 98 %, eftersom 98 % av individerna har ett genomsnittsbehov över detta värde. Om intaget är 2 standardavvikelser over AR är sannolikheten 2 procent, eftersom endast 2 procent av individerna har ett behov som överstiger detta värde. Dessa exempel illustrerar att intag under AR antyder en relativt hög risk för att intaget är otillräckligt, medan ett intag över AR antyder att risken gradvis minskar med ökat intag.
Värdena för minsta intag (LI) representerar det intag under vilket symptom på bristande tillförsel kan förväntas uppkomma efter en längre tids konsumtion hos enskilda individer. Många av dessa värden är behäftade med betydande osäkerhet och bör därför användas med försiktighet. Det ställs också stora krav på att kostdata ger en representativ bild av individens intag av näringsämnet ifråga. Ett faktiskt intag i närheten av eller under LI innebär alltså en uppenbar risk att tillförseln är bristfällig. Det kan därmed finnas skäl att mer ingående analysera nutritionsstatus. Ett intag av näringsämnen överstigande värdena för minsta intag är däremot ingen garanti för att det inte kan uppträda bristsymptom hos enstaka individer.
Värdena för övre gräns för intag (UL) som redovisas i tabell 7 överstiger som regel de mängder som kan finnas i en vanlig blandad kost. Undantag är t.ex. retinol. De är därför mer relevanta för supplementering eller berikning.
Värdering av intaget hos grupper
Tidigare användes ofta rekommenderat intag (RI) som referensvärde vid värdering av intag av näringsämnen från kosten. Om intaget av ett eller flera näringsämnen varit lägre än RI har slutsatsen ofta blivit att kosten varit bristfällig. Detta är emellertid inte ett korrekt sätt att tolka rekommendationerna. Samtidigt kan man heller inte utan vidare dra slutsatsen att intaget för gruppen som helhet definitionsmässigt är tillfredsställande om medelintaget av ett näringsämne är i nivå med RI.
Det rekommenderade intaget för vitaminer och mineralämnen gäller för en referensperson och ska täcka behovet för praktiskt taget alla individer i en viss köns- och åldersgrupp. För att kunna bedöma risken för att intaget är otillräckligt behövs information om fördelningen av intaget i gruppen. Andelen individer med ett intag under AR ger ett mått på storleken på risken för otillräckligt intag. Enbart genomsnittsintaget i sig kan således inte användas för att bedöma risken för otillräckligt intag.
På motsvarande sätt kan man använda värdena för högsta intag (UL) för att bedöma risken för att intaget är för högt i gruppen.
|
|
|
|
| |
|
|
|
|
| |
|
|
|
|
| |
|
|
|
|
| |
|
|
|
XVI Nya Nordiska Näringsrekommendationer 2004
- rekommendationer för näringsriktig mat och daglig fysisk aktivitet i Norden
Ökad fysisk aktivitet i kombination med bra matvanor är innebörden av den nya upplagan av de nordiska näringsrekommendationerna (NNR) som nu publicerats i sin helhet.I rapporten ges det vetenskapliga underlaget till rekommendationerna om en näringsmässigt bra sammansatt kost och ökad fysisk aktivitet.
Rekommendationerna för andelen och typen av fett, kolhydrater och protein står sig, trots de senaste årens diskussion om bl.a. kolhydratreducerade koster.Minst 30 minuter extra fysisk aktivitet om dan rekommenderas - 60 minuter för barn och ungdomar.
Vetenskapligt underlag till NNR
Nya områden som tas upp är fysisk aktivitet och livsmedelsbaserade rekommendationer. Det senare ger en översikt av kunskapsläget om sambandet mellan konsumtion av några livsmedelsgrupper och risken för att utveckla olika sjukdomar.
Fysisk aktivitet
I NNR beaktas fysisk aktivitet tillsammans med olika kostfaktorer.
I boken beskrivs betydelsen av adekvat fysisk aktivitet för att bibehålla god hälsa. En rad studier talar för att adekvat fysisk aktivitet kan minska risken för flera av våra vanligaste välfärdssjukdomar.
För vuxna rekommenderas daglig fysisk aktivitet av måttlig eller intensiv intensitet om minst 30 minuter utöver normal daglig rörelse (tabell 1).
Ytterligare fysisk aktivitet är fördelaktigt och minst 1 timmes aktivitet per dag är sannolikt gynnsamt för att förebygga övervikt.
Barn och ungdomar rekommenderas minst 60 minuter fysisk aktivitet av varierade karaktär per dag.
Bättre hälsa
Sammantaget ger rekommendationerna goda förutsättningar för att minska risken för de vanligaste välfärdssjukdomarna i Norden såsom hjärt-kärlsjukdom, fetma, diabetes, vissa cancerformer och osteporos.
Praktisk användning av NNR
NNR används för planering av koster för grupper av friska personer med normalvikt och adekvat fysisk aktivitet. Vid sjukdom och speciella tillstånd kan kosten behöva anpassas efter olika krav. En rad ”modedieter”, t.ex. Atkins och Montignac, har lanserats, primärt för bantning, med löften om snabb och uthållig viktreduktion. Kontrollerade studier ger inget belägg för att dessa skulle vara mer effektiva än en energireducerad kost baserad på officiella rekommendationer och de långsiktiga riskerna är ofullständigt studerade.
NNR är också utgångspunkten för livsmedelsbaserade kostråd som t.ex. Livsmedelsverkets SNÖ-råd (6) och Kost- och motionsrekommendationer. Näringsrekommendationerna har även beaktats inom livsmedels- och folkhälsopolitiken. Goda och säkra matvanor samt ökad fysisk aktivitet är två av elva målområden i den nya folkhälsopolitiken som antogs 2003.
Viktigt nordiskt samarbete
Den nya upplagan är resultatet av ett fruktbart, mångårigt nordiskt samarbete i Nordiska Ministerrådets regi. Arbetet med att utforma gemensamma Nordiska Näringsrekommendationerna (NNR) inleddes i slutet av 1970-talet inom ramen för Nordiska Ministerrådets samarbete. De första Nordiska Näringsrekommendationerna antogs 1980-81.
NNR rapporten publiceras av Nordiska Ministerrådet i Köpenhamn (1). Ett sammandrag har publicerats i Scandinavian Journal of Nutrition (2).
Referenser Beställ boken i webbutiken Uppdaterad: 2005-04-12 Upplysningar: Avdelningen för information och nutrition Livsmedelsverket, Box 622, 751 26 Uppsala, tel: 018-175500
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar